“Eufori” av Gunnar Ekelöf är nog min favoritdikt alla kategorier. Dessutom handlar den om en sommarnatt, högst troligt i juni. En man sitter ensam med anteckningsbok, smörgås och plunta. Precis innan gryningen. Det är ett sådant där sällsynt ögonblick då tillvaron känns förklarad och han är ett med allt.
Uppgiften den här veckan blir att associera fritt utifrån dikten och hitta låtar som passar.
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer avmyggor i eken,
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring
dig.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!
Och lågan stiger … Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära
―――
Jag sjungar om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.
Om du har egna låtar på temat, skicka de gärna till mig så lägger jag till i spellistan här
Foto: PtG, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
Annika Norlin – ”Åkej” (2010)
Norlins fina tolkning av Sonja Åkessons dikt. Åkesson har ju en skoningslös blick för vardagens vedermödor och människors tillkortakommanden.
Det hade blivit outhärdligt om hon inte också hade haft den där svarta humorn, som gör att man i alla fall kan skratta åt eländet.
Det här är väl typ motsatsen till eufori?
“åkej
Jag är misslyckad
åkej
Jag klarar inte upp det här
åkej
Jag har en annan rytm
åkej, åkej, åkej, åkej
Man är väl fel person
I fel roll
På fel plats
Vid fel tidpunkt
På galen planet”
Jorgens spellistor 