“Eufori” av Gunnar Ekelöf är nog min favoritdikt alla kategorier. Dessutom handlar den om en sommarnatt, högst troligt i juni. En man sitter ensam med anteckningsbok, smörgås och plunta. Precis innan gryningen. Det är ett sådant där sällsynt ögonblick då tillvaron känns förklarad och han är ett med allt.
Uppgiften den här veckan blir att associera fritt utifrån dikten och hitta låtar som passar.
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer avmyggor i eken,
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring
dig.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!
Och lågan stiger … Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära
―――
Jag sjungar om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.
Om du har egna låtar på temat, skicka de gärna till mig så lägger jag till i spellistan här
Foto: PtG, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
Ellen Sundberg – ”Döden 1986” (2021)
Den här långdikten var med i Bodil Malmstens “Paddan och branden” 1987. Det hemsökta året innan, 1986, återbesöks. Med Tjernobyl, mordet på Palme, AIDS och annan skit. Men i centrum av dikten står en änkling, som precis har förlorat sin fru i cancer och med stora svårigheter försöker gå vidare med sitt liv.
Ellen Sundberg är precis rätt person att tolka dikten.
Liksom Bodil Malmsten är hon uppväxt i den lilla jämtländska byn Bjärme, det är också denna by som utgör en stor del av scenariot i dikten.
Nästan 12 minuter ordmagi!
“Högt ovanför 81:an tindrar byn
Lik en diamant i skyn
Vägbelysningen längs Oviksfjällen
I den dunkla tv-kvällen
Glittrar som Manhattans Femte Aveny
Med juvelbutiken Tiffanys
Änklingen kan inte fly
Drängfull bakom dragna köksgardiner
Hinkar i sig jästa maskrosviner
Vrålar utan mål & röst
Giv tillbaka Stellas bröst
Giv tillbaka hennes hår
Hon skulle fyllt fyrtisex i år”
Jorgens spellistor 