“Eufori” av Gunnar Ekelöf är nog min favoritdikt alla kategorier. Dessutom handlar den om en sommarnatt, högst troligt i juni. En man sitter ensam med anteckningsbok, smörgås och plunta. Precis innan gryningen. Det är ett sådant där sällsynt ögonblick då tillvaron känns förklarad och han är ett med allt.
Uppgiften den här veckan blir att associera fritt utifrån dikten och hitta låtar som passar.
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer avmyggor i eken,
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring
dig.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!
Och lågan stiger … Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära
―――
Jag sjungar om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.
Om du har egna låtar på temat, skicka de gärna till mig så lägger jag till i spellistan här
Foto: PtG, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
Cornelis Vreeswijk – ”På en näverdosa” (1985)
Den här veckan väljer jag ett rent poesi-spår, med tonsatta dikter. Sverige har en rik tradition här, både när det gäller poesi och tonsättningar av denna.
Vi måste förstås börja med Gunnar.
Från början var ”På en näverdosa” inte en av Ekelöfs mer uppmärksammade dikter, men just tonsättningen av Cornelis har lyft fram den. Fina naturskildringar, också här är det väl sommar, och så slutar det lite överraskande med “svenska fattigidyllen”.
Men kanske inte så överraskande ändå, för i dikten Non Serviam skriver Ekelöf:
“En gång, i de korta, milda de fattiga stundernas vilda Sverige där var mitt land! Det var överallt! Här, i de långa, välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.”
Det kan visserligen kännas något naivt att glorifiera fattigsverige, särskilt med poetens egen överklassbakgrund. Det var säkert så långt ifrån en idyll som man kan komma. Men ändå känner jag att det finns något här, en saknad av ett Sverige som ganska nyligen var förlorat på Gunnars tid, medan vi nu lever i efterdyningarnas efterdyningar.
Den här låten var med på Cornelis Vreeswijk sena album “Mannen som älskade träd”. Två höstar senare var han död. Ett album jag tycker är helt magnifikt, med sin stillsamhet men ändå oerhörda bredd.
Cornelis var uppenbarligen ett stort Ekelöf-fan. Han har också skrivit sången “Cervantes (Till Gunnar Ekelöf)” och karaktären Fatumeh har hämtat både namn och inspiration från Ekelöfs dikter.
“Fåglarna vakar i natten
Blanka är alla vatten
Sjöarna vattendragen
Blankare än på dagen
Inunder strand och uddar
Vilar i molnens kuddar
Vitaste jungfruhamnar:
Björkar som insjön famnar
Målare tag och måla
Vallar med sto och fåla
Stugor vita och röda
Tegarnas lappar av gröda
Vårarnas hav av sippor
Skogarnas nippertippor
Grenar med hängen och hyllen:
Svenska fattigidyllen”
Jorgens spellistor 