Hur har jag hållt mig vid liv så här länge? (Iris Viljanen)

Denna vecka återvänder vi till ett underligt år, nämligen år 2020. Förra året bjöd bland annat på Corona och en galen presidents sista dödsryckningar. Men det kom också mycket bra musik. Jag koncentrerar mig här på kvinnliga artister. Så småningom återkommer jag med År 2020, del 2! Lägg gärna till dina egna favoriter från förra året på den gemensamma spellistan här

Iris Viljanen – ”Sordin” (2020)

Jag är väldigt svag för Iris Viljanen. Både det hon gjort solo och med Vasas flora & Fauna.

Det här är den andra singeln från albumet ”Den lilla havsfrun” som i maj 2020. Den består av vardagliga berättelser, såriga individer i en sårig samtid med klimatångest och självtvivel. Med det finns också humor och ett slags bräckligt hopp om något bättre.

På den här låten sjunger hon duett med skådespelaren Stina Ekblad, som liksom Viljanen är uppväxt i Österbotten i Finland.

Jag läser i en artikel att Viljanen har beskrivit låten som ett möte mellan två kvinnor ur olika generationer, den ena en yngre sjuksköterska (med PMDS) och den andra en äldre person med demens.

”Ingen vet alls hur jag har det
Livet är konstigt nu
Hösten tar aldrig slut
Vädret är int’ som förut
Hur har jag hållt mig vid liv så här länge?
Sordin över Gullmarsplan
Jag måst’ far’ iväg igen
Den ständiga upprepningen
Jag är i mitt nya hem
Här är jag i nya händer
Nån hänger där på min vägg
Men det är nog ingen jag känner
Min bordsgranne, vem är hon?
De säger hon bott här hela tiden
Mitt minne förändras jämt
Och jag ser framför mig sämre tider
Du känner av vad jag genomlider”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s