Uppgiften den här veckan är att posta låtar med sju olika sommarminnen. Varje minne illustreras även av ett foto. Jag blandar minnen från sommaren 2019 och sommaren 2020 eftersom Corona har gjort att den här sommaren blivit lite märklig. Lägg gärna till dina egna låtar på temat i den gemensamma spellistan som du hittar här
Lana del Rey – ”13 Beaches” (2017)
Här är jag och Vidar utanför festivalområdet på Lollapalooza 2019 . Snart inne. Ett fint minne från förra sommaren. Både med anledning av musiken men kanske framför allt sällskapet. Det var första gången jag och min son gjorde något sådant ihop. Och det gav mersmak! Det visade sig också att våra musiksmaker (åtminstone så här långt) går att jämka riktigt bra. Vi hade tänkt gå i år också, men det blev förstås inställt. Vi hoppas istället på sommaren 2021!
Såg Hurula första gången, lite trög publik men mycket bra spelning. Laleh infriade förväntningarna med råge. Billie Eilish drunknade i dåligt ljud kombinerat med gigantisk publik. Junior Brielle var snorungiga men bra live.
Men så här i efterhand är det nog Lana del Rey jag minns bäst. Hennes svalkande melankoli i den tidiga sommarkvällen. Den icke-diviga närkontakten med publiken längst fram. Och så den här låten, det vackraste och mest berörande jag hört av henne. Popstjärnans utsatthet i rampljuset och drömmen om att få vara ifred.
”It took thirteen beaches to find one empty
But finally it’s mine
With dripping peaches
I’m camera ready
Almost all the time
But I still get lonely
And baby only then
Do I let myself recline?
Can I let go?
And let your memory dance
In the ballroom of my mind
Across the county line”
Jorgens spellistor 