Den här veckan fokuserar vi på låtar som har traditionell vers och refräng. Det är ju ofta meningen att refrängen ska vara låtens höjdpunkt. Men det är inte alltid så. Den här veckan ägnar jag åt låtar där verserna är bättre än själva refrängen (i mitt tycke). Lägg gärna till dina egna låtar på temat i den gemensamma spellistan som du hittar här
R.E.M. – ”So. Central Rain” (1984)
Jag tycker egentligen om allt i den här låten. Det drömska, poetiska, mystiska R.E.M. innan de blev var människas ägodom.
Men refrängen tillför ju inte så mycket med sitt ”I’m sorry”. Det fattar man ju ändå, även om det finns mycket känsla i Stipes röst.
R.E.M. uppträdde med denna låt på Late Night with David Letterman 1983 innan den ens hade en titel. Det var gruppens första TV-framträdande (se Youtube-klipp nedan).
Michael Stipe berättar själv:
”They were all really nice to us, we were so green. The producers told us before the show that Dave would come over and talk to one band member after the song, and so Peter was chosen to represent us all. We made it through the song fine, but when Dave came over to talk I sat down on the floor monitor, and from that moment on, forever and ever, I was dubbed ‘enigmatic.’ What a crackup. Meh!” (Songfacts)
”Did you never call? I waited for your call
These rivers of suggestion are driving me away
The trees will bend, the cities wash away
The city on the river is a girl without a dream”
I’m sorry, I’m sorry, I’m sorry, I’m sorry
Jorgens spellistor 