Här kommer en sur vecka. Kanske lite nära den beska – men tänk nu ren och skär surhet. Som det för godiset som nästan gör ont i munnen till en riktigt surgubbe på parkeringen. Eller bara ordet sur.
Om du har egna låtar på temat, skicka dem gärna till mig så lägger jag till i spellistan här
Joan Baez – ”Winds Of The Old Days” (1975)
Frågan är om Storpotäten verkligen var värd en sådan här hyllningslåt av en kvinna han behandlat allt annat än gentlemannamässigt. Svaret är nog ja. För det är konstnären Dylan som Baez hyllar, inte den minst sagt knepiga privatpersonen.
Och det handlar ju lika mycket om att minnas tillbaka och i efterhand förstå och förlåta. Sedan är det väl inte någon entydig hyllning heller.
På samma album finns ju också makalösa “Diamonds And Rust” som tar sin utgångspunkt i just ett telefonsamtal från ovan nämnda filur.
“So thank you for writing the best songs
Thank you for righting a few wrongs
You’re a savage gift on a wayward bus
But you stepped down and you sang to us
And get you down to the harbor now
Most of the sour grapes are gone from the bough
Ghosts of Johanna will visit you there
And the winds of the old days will blow through your hair”
Jorgens spellistor 