Här kommer en sur vecka. Kanske lite nära den beska – men tänk nu ren och skär surhet. Som det för godiset som nästan gör ont i munnen till en riktigt surgubbe på parkeringen. Eller bara ordet sur.
Om du har egna låtar på temat, skicka dem gärna till mig så lägger jag till i spellistan här
Allan Edwall – ”Du och jag” (1982)
Något deprimerande men fantastisk text till denna låt. Jag tror också att utgångspunkten är Edwalls egna liv. Han presenterade den så när jag såg en konsert av honom via Öppet arkiv. Jag läser också att han hade en son sedan tidigare när han träffade Britt som blev hans fru i åtta år.
En låt som nästan sammanfattar ett liv, i all sin storslagenhet och ynklighet. De flesta gör väl så gott de kan. Oftast räcker det inte hela vägen…
Jag vet inte riktigt varför, kanske “too close to home”, men jag får alltid rysningar när jag tänker på stämningen i den där “tvåan uti Hallonbergen” där livet sakta mister färgen.
“Rådhuset, lillgrabben.
Och en liten tvåa uti Hallonbergen.
Svärmor svärfar
Du var dum och jag var likadan
Vattkoppor, kikhosta.
Mat och hyra och man lever jäms med rumpan.
Missnöje, urtråkigt.
Du blev sur och jag blev likadan.
Livet är en sand som i ett timglas rinner.
Oh, du dyra liv som tynar och försvinner
Trots det ljuva faktum att du var en kvinna
Och så det att jag var man”
Jorgens spellistor 