To the wild country, where I belong (John Denver)

Minst 97 procent av forskarna är eniga om att en klimatkris är under uppsegling och att den beror på människan. Dessutom är vi i början av en sjätte massutrotning av arter. Egentligen borde varannan låt handla om klimatet numera. Så är det förstås inte men det finns en hel del, särskilt om man breddar temat. Den här veckan koncentrerar vi oss på låtar som handlar om klimathotet i vår tid, människans förhållande till naturen genom historien, positiva naturupplevelser och naturkatastrofer. Lägg gärna till egna låtar i den gemensamma spellistan här

John Denver – ”To the Wild Country” (1978)

Jag tror det finns en dragning hos alla människor (ibland djupt dold); mot havet, mot bergen, mot skogen. Det är som att vi har fastnat någonstans mellan djur och Gud. Vi är inget av det, vi är i något sorts limbo. Och i oss finns en längtan tillbaka till när allt var enkelt, när allt handlade om överlevnad. När vi faktiskt bara var djur.

Fan, jag undrar om inte denna förvirring är en förklaring till att vi människor håller på att såga av grenen sitter på. Det är som ett barn som axlat ett för stort ansvar och vill misslyckas kapitalt för att få vara barn igen. Men föräldrarna är inte bara frånvarande, de har aldrig någonsin setts till…

Eller kanske dök det upp någon som liknande en förälder en gång? Men för säkerhets skull spikade vi upp honom på ett kors. Han var för läskig med sitt snack om nålsögon och att vända andra kinden till…

”My eyes can’t find the sun
There’s nothing wild as far as I can see
Then my heart turns to Alaska
And freedom on the run
I can hear her spirit calling me
To the mountains, I can rest there
To the rivers, I will be strong
To the forest, I’ll find peace there
To the wild country, where I belong”