Jag ramlar dåliga gatan fram (Håkan Hellström)

Den här veckan lägger jag ut låtar som jag har en personlig koppling till och som kan kopplas till specifika minnen. Lägg gärna till dina egna låtar på temat i den gemensamma spellistan som du hittar här!

Håkan Hellström – ”Ramlar” (2000)

Årtal är inte min grej men jag tror det var hösten 2002 som jag flyttade från Malmö till Göteborg. Jag hade längtat dit ett tag. Första tiden i stan var lite märklig, med boende på ett sunkigt ungkarlshotell på Hisingen med en bar där stammisarna sakta söp ihjäl sig varje kväll. Men känslan av börja om på nytt, och att utforska varje millimeter av stan, brann starkt i mig.

Om bob Hund var del i att jag kom till Malmö så var Håkan Hellström del i att jag kom till Göteborg. Första gången jag hörde honom tyckte jag att det var uselt, andra gången ganska bra och tredje gången var jag såld.

Den här låten kommer jag alltid förknippa med min första tid i Göteborg och Avenyn som låg där som ett smörgåsbord av möjligheter.

Jag hade kunnat stanna i Göteborg, staden spottade inte ut mig som Stockholm och Malmö, men nu blev det inte så.

”Det finns en gata där alla kan mitt namn
Jag ramlar dåliga gatan fram
Och jag var full och jag var dum och jag ramla på allt
Och jag föll för nån på en fest nånstans
Och det skulle ju va dans, dans, dans!

Och det är lång väg ner
Och jag skulle aldrig ramla mer
Och jag ramlar glada Gatan fram, sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart
Men jag är ändå inte riktigt lika glad själv”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s