You walk past a cafe but don’t eat when you lived too long (David Bowie)

Den här veckan hyllar jag artister som nu är döda. Om du har egna låtar på temat , skicka dem gärna till mig så lägger jag till i spellistan här!

David Bowie – ”Rock ‘n Roll Suicide” (1972)

Bowie har ju varit död några år nu. Jag trodde ett tag att han hade iscensatt sin egen död och skulle återuppstå som någon sorts Kristus. Hade inte förvånat mig jättemycket men nu har tiden nog runnit ut för det.

Det här är sången som avslutar det fantastiska konceptalbumet ”The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars”.

Sagan är över och en utbränd och nedgången Ziggy vandrar som ett spöke genom en värld som inte längre vill veta av honom. Lämpligt nog brukade den spelas som sista sång på livespelningarna, också den spelning där Bowie en gång för alla avslutade kapitlet med Ziggy. En karaktär han gick så djupt ner i att han började frukta för sin egen mentala hälsa.

”Time takes a cigarette, puts it in your mouth
You pull on your finger, then another finger, then your cigarette
The wall-to-wall is calling, it lingers, then you forget
Ohhh, you’re a rock ‘n’ roll suicide
You’re too old to lose it, too young to choose it
And the clocks waits so patiently on your song
You walk past a cafe but you don’t eat when you’ve lived too long
Oh, no, no, no, you’re a rock ‘n’ roll suicide”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s