Uppgiften den här veckan är att posta låtar med sju olika sommarminnen. Varje minne illustreras även av ett foto. Jag blandar minnen från sommaren 2019 och sommaren 2020 eftersom Corona har gjort att den här sommaren blivit lite märklig. Lägg gärna till dina egna låtar på temat i den gemensamma spellistan som du hittar här
Erna Tauro & Bo Andersson – ”Höstvisa” (1969)
Två foton längst ner i inlägget. Ett från i somras och ett från förra sommaren. Det fanns en tid när jag inte ens kunde se mig själv på bild utan att det vred sig i kroppen. Så är det inte längre. Jag är den jag är och färdas vidare i den här kroppen. Jag säger som Plura: ”Jag har burit de här kläderna så länge så jag väntar och ser vad som händer. Jag varken kan eller vill vara någon annan.”
Men sommaren blir alltid något annat än det vi såg framför oss. Den här är inget undantag. Jag trodde aldrig att jag skulle befinna mig där jag är nu när den här sommaren började. Och det var inte länge sedan som inget visste vad Covid 19 var för något. Nu är det tveksamt om vi någonsin når ett normalläge igen. Kanske har det normalläget alltid varit en illusion…
Den här tiden på året, i skarven mellan sommar och höst, smyger sig nästan alltid en melankolisk känsla på hos mig. Och i dessa tider känns framtiden mer osäker än någonsin. Jag minns en sensommar för några år sen när vi satt här och hade fest och musikquiz på vår baksida (där jag sitter på ett av fotona). Jag spelade den här låten då. Nu är tre av dem som var med då inte kvar längre. Cancern tog två och självmord den tredje. Vi vet aldrig när det tar slut. Samma med relationer, plötsligt har man växt ifrån varandra och det finns inget kvar att bygga vidare på. Barnen växer sakta upp och blir egna individer, bortkopplade från dig. Uppmaningen ”skynda att älska” har aldrig klingat mer sant.
Jag har genom åren haft svårt att hantera det här med att ingenting går att hålla fast. Jag avskyr när saker tar slut. Men kanske har jag hittat min ”medicin” i buddhismen som ser sanningen i vitögat men tillhandahåller olika sätt att hantera den.
På Gotland förra sommaren strålade vi samman med min vän Magnus Edgarsson på Rute stenugnsbageri. Han hade tjatat om Alex & Sigges podd och det här var visst deras favoritcafé. Mycket riktigt satt Alex Schulman där med sin familj. Magnus vågade sig fram och fick ett samtal. Det kanske inte är min största idol direkt men Alex döpte sin första bok om sin pappa efter samma textrad i den här visan – ”Skynda att älska”. Trådarna går ihop.
Namnet till trots så tycker jag att det här är den ultimata sensommarvisan. Den är väldigt mycket Tove Jansson, jag brukar tänka att det är Snusmumriken som sjunger den när han lämnar mumindalen efter sommaren för sin långa vandring (fast jag vet att det inte är så). En kombination av vemod, saknad och frihetslängtan.
”En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.”
Jorgens spellistor 