Den här veckan handlar om sju saker som stjäl min glädje. Om du har egna låtar på temat, skicka dem gärna till mig så lägger jag till i spellistan här
Den som från början kom på dessa teman i september var Peter Alzén!
Foto: Andrea Piacquadio, Pexels.com
Nationalteatern – ”Plast’s sång” (1974)
Vad vi människor går omkring och sväljer hela tiden.
Vi sväljer ner maktkåta gubbar som gör vad som helst för att bevara sin makt. Att vi håller på förstöra planeten och våra egna förutsättningar för att leva här. Att skolan och vården ska ha några idiotiska överskottskrav när det är själva samhällets fundament. Att våra barn kidnappas av sociala medier, dåliga influenser och droger.
Det smakar sannerligen inte gott och visst, det är nog många som knyter nävarna hårt där i fickan. Men vad fan hjälper det när vi inte gör det öppet?
Samma skit 1974 som 2025. Det är bara yttre förutsättningar som ändras.
Få har formulerat det bättre än Nationalteatern. Det som så småningom blev klassiska albumet ”Livet är en fest” framfördes ursprungligen i en pjäs med samma namn i vilken tre ungdomar med namnen Greven, Plast och Clown gradvis sjönk ner i alkoholism.
Det här är något som verkligen stjäl min glädje. Den här grupp-psykosen. Bristen på ryggrad och att låta sig knäckas. Bara för att det blir enklast så.
“Men jag ser att dom är trötta och slitna.
Deras liv är ganska skitna.
Dom knyter näven i fickan
när dom vill
knyta den öppet.
Men inte du, plast..
Du måste bli nå’t.”
Jorgens spellistor 