Det sägs att musiken vi hör i tonåren stannar kvar i oss för alltid. Den här veckan ska handlar om vad som var min favoritlåt när jag var 13 år (måndag), 14 år (tisdag), 15 år (onsdag), 16 år (torsdag), 17 år (fredag), 18 år (lördag) och 19 år (söndag). Reservation för att minnet kan spela mig spratt. Om du har egna låtar på temat, skicka dem gärna till mig så lägger jag till i spellistan här
E.M.F. – “Unbeliavable” (1991)
1991, 17 år.
Tänk att man måste kriga med sig själv. Den person som alltid dissat mig hårdast, som varit envisast med att säga att jag är ingenting värd, med att konfrontera mig med inbillade eller halv-verkliga misslyckanden… är jag själv. Visst finns det illvilliga människor därute, men de flesta är inte så, de flesta hankar sig fram precis som jag har gjort. Kanske till och med är välvilliga, om de kan.
Och som Hellstrand sjunger “Alla gränser i mitt liv är såna som jag själv har gått och målat dit”.
Som jag önskar att jag kunde gå tillbaka och säga det till den där 17-åringen som bubblade av liv, men inte fick något utlopp för det.
Så den här låten tillägnar jag storebror, Der Führer, mister kukhuvud – i mitt huvud. Fuck you! Du pratar bara skit. Jag har blivit bättre och bättre på att täppa till din stora trut, men lyckas inte alltid.
Dessutom lyssnade jag mycket på denna låt anno 91! Tycker fortfarande den är lysande, ingen tvekan, bara rakt på! Något av ett one hit wonder för bandet.
“You burden me with your questions
You’d have me tell no lies
You’re always asking what it’s all about
But don’t listen to my replies
You say to me I don’t talk enough
But when I do I’m a fool
These times I’ve spent, I’ve realized
I’m going to shoot through and leave you
The things you say
Your purple prose just give you away
The things you say
You’re unbelievable (oh)
(What the…)”
Jorgens spellistor 