Den värsta skandalen är schlagerfinalen, där menlösa fån visas upp vartenda år (Magnus Uggla)

Det sägs att musiken vi hör i tonåren stannar kvar i oss för alltid. Den här veckan ska handlar om vad som var min favoritlåt när jag var 13 år (måndag), 14 år (tisdag), 15 år (onsdag), 16 år (torsdag), 17 år (fredag), 18 år (lördag) och 19 år (söndag). Reservation för att minnet kan spela mig spratt. Om du har egna låtar på temat, skicka dem gärna till mig så lägger jag till i spellistan här

Magnus Uggla – “Jag mår illa” (1989)

1989, 15 år.

Jag tänkte välja en annan, mycket bättre låt; Titiyos “Talking To The Man In The Moon”. Som jag hörde på radio men ärligt talat inte fäste så mycket vikt vid.

Men jag bryter min soul-onsdag och går på den ohyggliga sanningen istället. Jag hade fortfarande mycket skakig musik-smak när jag var 15.

Dessutom var jag så nördig att jag ofta satt inne på helgerna och byggde pussel; särskilt Jan van Haasterens smått gubbsjuka och väldigt detaljrika pussel. Det blev en sorts tradition att lyssna på Magnus Uggla medan jag byggde. Kanske ännu mer i tidigare år; “Fula gubbar” gick varm när jag var 12, till exempel. Himla svängig, tyckte jag. Jag sjöng glatt med i: “Det är ju allmänt känt att Kaj är helt impotent/Fast med den enklaste teknik kan han få fjäder på sin skinnspik”. Det fanns ju mycket att identifiera sig med där…

Vid 15 höll mitt musikintresse på att vakna till liv, men fortfarande fanns det viss eftersläpning. Som Uggla = pussel.

Sedan har jag svårt för Uggla, både som artist och person (den som framkommer i media). Men nog fick han till det här, till viss del. Den absurda och sjuka kändisvärlden. Han gjorde sig ovän med de flesta, det är ändå lite punk, något annat än att låtsas vara kung i baren.

På den tiden mådde jag väl inte så illa av melodifestivalen, men nu får den mig verkligen att vilja lägga en pizza och gå ut. Men… Uggla är definitivt också en av dem som får mig att vilja kasta upp nuförtiden.

“Den värsta skandalen är schlagerfinalen,
där menlösa fån visas upp vartenda år, med sina nyvunna flammor,
presskåta mammor, som inför fotografer, står och ger autografer.
Illa, jag mår illa, då två finska systrar inte kan stån stilla.
När jag ser Orup upp i Mercan fria, till Sofia, mår jag riktigt illa,
jag mår illa, när Lotta Engberg stå i raffset vid sin villa,
och om jag ser Körberg överlägset jäsa, med pudrad näsa,
mår jag riktigt illa, jag mår illa, när Arja Sarja visar upp sin franska frilla”
och när sen Henning Penning gör schlagerdebut,
då går min gräns för vad jag pallar me då lägger jag en pizza och går ut.