Jag blir hellre ensam så jag säger nej, hellre jagad av vargar än älskad av dig (Orup)

Det sägs att musiken vi hör i tonåren stannar kvar i oss för alltid. Den här veckan ska handlar om vad som var min favoritlåt när jag var 13 år (måndag), 14 år (tisdag), 15 år (onsdag), 16 år (torsdag), 17 år (fredag), 18 år (lördag) och 19 år (söndag). Reservation för att minnet kan spela mig spratt. Om du har egna låtar på temat, skicka dem gärna till mig så lägger jag till i spellistan här

För de teman som dyker upp här i april så tackar jag Peter Alzén!

Orup – ”Jag blir hellre jagad av vargar” (1987)

1987, 13 år.

Det här blir en lite tuff vecka för mig, så vi börjar med lite självterapi.

Det behövs en bakgrund till veckans postningar. För just den här tiden, från 13 år till 19 år, är kanske den värsta i mitt liv.

Det finns absolut inget jag längtar tillbaka till, jag är glad för varje år som ökar distansen till då. Jag var verkligen ett vrak, en vindflöjel som trodde på vad alla andra sa om mig, som inte vågade någonting.

Kanske var det det sista som räddade mig. Jag drog mig undan i min skyddade verkstad; där fanns inga flickor, knappt några vänner (inga riktiga i alla fall), mest bara tristess. Men kanske var det tur att jag tog min tillflykt dit, för jag var nog för känslig, för sårbar, för mitt eget bästa. Det fanns liksom ingen ide att mobba mig, eftersom jag mobbade mig själv.

Om jag hade hittat alkoholen eller drogerna så hade jag nog kastat mig rakt ut. Det gjorde jag inte. Så småningom hittade jag musiken, men också det var en ensam grej, något jag inte delade med någon. Var lite av en helyllekille, fina betyg och inga skandaler, och hatade mig själv för det.

Men kanske hade den där skygga pojken ändå stenkoll. Jag tror jag skyddade mig själv i min bubbla, och ärligt talat så tror jag inte att jag missade så mycket fantastiskt i Jordbro i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Men så kändes det förstås inte då.

Det fanns så mycket som kunde ha krossat mig då, så mycket jag aldrig utsattes för.
Jag var ett konstigt barn, en konstig tonåring, det var förskräckligt då men det gör mig starkare nu – som medelålders vuxen. Andersson Wij uttrycker det så exakt: “Och jag önskar jag kunde säga att det blir bra, Det är inte så det funkar, det är du som blir bra, För varje år som går, lite bättre på, Att va ett konstigt barn, att va ett konstigt barn.”

Man inser ju någonstans på vägen att nästan alla människor spelar, putsar sin fasad, men bakom det finns sprickorna och tvivlet. Kanske har det kommit till dem på äldre dagar, jag har alltid levt med det. Från när jag var kanske… 13 år.

Så här har vi 1987. Jag är 13 år och går på högstadiet i Jordbro (ytterförort, södra Stockholm). Steget från mellanstadiet till högstadiet är ett steg ut i mörkret, i utanförskap. Börjar så smått nosa på musik, via kassettbanden på biblioteket, som låg vägg i vägg med högstadieskolan.

Jag har börjat förstå att det gäller att huka, göra sig osynlig. Livet är till för andra, inte för mig, det gäller bara att överleva. Senhösten -87 pumpar de den här låten av Orup på radion. Jag gillar den, men minns att den hördes överallt ett tag, och man blev lite trött på den. Men visst, jag kan efterhandskonstruera lite och skicka en passning till klasskamraterna på Jordbromalmsskolan anno 1987 – jag blir hellre ensam så jag säger nej, än älskad av er!

“Jag har nyss kommit undan ett odjur
Som var himmel, helvete för mig
Hon har bara givit mig otur
Men hon älskade mig
Jag var bonden, hon var tyrannen
Hon var mitten, jag var bredvid
Jag har stuckit huvet i sanden
En alltför lång tid
Jag blir hellre jagad av vargar
Jag blir hellre ensam så jag säger nej
Hellre jagad av vargar än älskad av dig”